erikajohannas.blogg.se

ibland är det så att tankarna snurrar och man undrar vad som är rätt och fel. Och efter ett tag finner man sanningen inom sig själv, finner svaret.

Ett tidigare inlägg jag publicerade var texten till låten "paperweight" Jag har några ord och meningar i fetstil. Ett annat inlägg är att jag ska våga vara känslosam, för att jag faktiskt har blivit kär nu.
Allt det handlade om dig
Mina fina jävla perfekta pojkvän
det roligaste är att jag tror inte att han vet om att jag ens har en blogg. Han kanske vet men jag har ett svagt minne av att jag sa något om att jag aldrig publicerade något där. ha ha, men det gör jag ju nästan inte. Så han behöver inte veta detta heller! hihi
För även fast jag ångrat så himla mycket vad jag gjort mot dig ibland, det är inte mycket, men ibland tar alkoholen övertag och får en att bli en helt annan person, någon som man verkligen inte är annars, och att jag vet att jag kan vara tjurig ibland och bete mig som en jävla bitch, men innerst inne är det inte så jag menar. För du är verkligen det bästa som hänt mig. Någon som kom i perfekt tid. Någon som fick mig att tro på kärlek igen. Du kom precis då jag skrev i bloggen att jag kände mig "harmonisk" jag var liksom redo för allt igen, jag var redo för att hitta en pojkvän och allt var det innebar.
Och så kom du.
och för att vara helt ärlig så tänkte jag att jag aldrig kunde vara extremt kär i någon, det kommer aldrig gå, jag kommer aldrig bli det. men du har förändrat mig, förändrat mig till max. Och det till något positivt.
Jag är inte så känslokall som jag var innan. Och jag vet att jag är fruktansvärt tjatig, men fyfan vad jag saknar dig hela tiden. alltid. jag vet att jag alltid säger "bara 10 minuter" när jag ska ringa dig, men så blir det nästan alltid runt en timme. Även fast vi inte alltid säger så mycket, så tycker jag om att höra dig, eftersom jag inte får träffa dig.
Du är nog den mest snällaste personen som finns dessutom. Även fast jag kan bete mig som ett svin, så är du alltid så jävla snäll. Nästan för snäll, det är okej att bli arg på mig ibland. Fast du blir det inte ändå så inte lönt jag säger det.
Jag älskar att umgås med dig med, just för att jag trivs så himla bra med dig, du gör tillvaron så jävla mycket bättre. Du är inte bara en pojkvän, du är också min bästa vän. Någon som jag har sjukt roligt med. Och någon som alltid finns där för mig. Och jag är så fruktansvärt tacksam över det, ska du veta.
Och jag tänker ta tillvara på all tid jag får med dig, och vara lycklig över varenda sekund. Vi har träffats i ett halvår nu, varit tillsammans i fyra månader, 6 dagar, 14 timmar, 27 minuter.
Och mer ska det bli, så jävla mycket mer.
Det jag vill få fram med detta inlägget, är helt enkelt att jag älskar dig. Så himla, jävla mycket. Min underbara finaste älskade pojkvän.
Det roligaste är nog att han aldrig kommer läsa detta, för han vet inte att min blogg existerar. Men, det känns bra för mig ändå iallafall. Är han snäll nog i helgen kanske jag visar det för honom, men bara kanske
<3

Tänkte jag kunde lägga upp denna låten, just för att den sammanfattar precis allt jag hade kunnat skriva i det här inlägget. hur jävla lyckligt lottad jag är över att jag har just dig.

Been up all night
Staring at you
Wondering what's on your mind
I've been this way
With so many before
But this feels like the first time
You want the sunrise
To go back to bed
I want to make you laugh
Mess up my bed with me
Kick off the covers
I'm waiting
Every word you say I think
I should write down
I don't want to forget
Come daylight
Happy to lay here
Just happy to be here
I'm happy to know you
Play me a song
Your newest one
Please leave your taste on my tongue
Paperweight on my back
Cover me like a blanket
Mess up my bed with me
Kick off the covers
I'm waiting
Every word you say I think
I should write down
I don't to forget
Come daylight
And no need to worry
That's wastin time
And no need to wonder
What's been on my mind
It's you
It's you
Every word you say I think
I should write down
Don't want to forget
Come daylight
And I give up
I let you win
You win 'cause I'm not counting
You made it back
To sleep again
Wonder what you're dreaming

Idag sa mamma till mig: "Erika du måste släppa den här sjuka känslan om att du hela tiden ska behöva visa dig stark, att du inte ska bry dig om något och att du inte ska kunna visa dina känslor fullt ut"
Visst, det är bra att vara stark, och det är bra att visa att du inte "bryr" dig när det väl kommer till kritan, även fast du gör det, men kanske inte överdrivet alltid.
Dom senaste veckorna har jag lärt mig sjukt mycket om mig själv. Innan såg jag mig praktiskt taget som någon som aldrriiigg gjort något fel i ett förhållande, utan jag alltid haft rätt! Sen när jag tänker tillbaka på vissa saker jag har gjort så har jag tänkt att ja, fan vad svartsjuk jag har varit då, ja, vilken dum jävel jag var som sa så till den personen osv osv. Jag har alltid varit den som tänkt "jag ska fan inte ge en person en andra chans för det är att själv sjunka till botten". Det är knappt så jag vågar säga att jag är kär, enbart för jag tänker att då erkänner jag något, och sen om några veckor kanske han dumpar mig och då har jag erkänt något så starkt och då är jag "svag". Det är sådana grejer jag måste bryta. Bryta gamla mönster.
Så nu tänker jag erkänna bara för det. Att jag är kär menar jag. Tidigare har jag varit på "g" som man så fint utrycker det med killar, men så fort det börjar bli seriöst och rulla över till tillsammans så får jag panik. Jag känner mig instängd och att någon tar min frihet. Men inte denna gången, allt känns så rätt. och det är ju bra, hade varit lite illa annars. Så nu är jag sjukt lycklig och nöjd med mig själv, och som jag sagt tusen gånger tidigare: jag känner mig harmonisk. Liksom lycklig med allt. Underbara vänner, familj, pojkvän, liv rent allmänt och så vidare.

Jag och mina vänner har däremot snackat om detta nog tusen miljontals gånger. Om vikthets och allt det här. Det går mig på nerverna. Har du själv ett lyckligt liv om det enda du bryr dig om är hur du ser ut och hur mycket du väger? Även fast jag tränar minst tre-fyra gånger i veckan och faktiskt är nöjd med hur jag ser ut, så kommer fortfarande den här krypande känslan när idioter får för sig att ta upp det här med vikten? Jag tycker om när jag och mina vänner har sådana här "fettokvällar", som vi kallar det. Vi praktiskt taget bara ÄTER. Och inte fan bryr vi oss om att det är onyttigt, för vi blir inte feta ändå. Killar säger att "vi enbart pratar om mat, vi bestämmer inte var vi ska vara eller vad vi ska göra, utan främst vad vi ska äta under kvällen". Och dom kallar oss lite då och då, med jämna mellanrum för i stort sätt "tjockisar". Jag förstår inte vissa, ÄR VI FETA? svar: nej. KOMMER VI BLI FETA JUST I DENNA ÅLDERN? svar: nej. Vad fan bryr sig då dom om? låt oss äta så sjukt mycket, och sluta bry dig om hur andra ser ut. Folk står framför spegeln och tjatar om tjocka lår, stor röv och hängande mage. När dom inte har det, jag vill inte ens höra på det. Det är patetiskt. Folk som är lite större ser då på sig själv som några jävla elefanter. Man mår inte bra själv om man håller på så, man har inget självförtroende. Så därför är jag glad att jag och mina vänners fettokvällar inte går ut på att hålla koll på sin vikt. Vi vill inte äta någon jävla fruktsallad (åtminstone inte utan glass) och verkligen inte enbart morötter och gurka med dippa. vi vill ha GODIS, KAKOR, FRITERAT, CHINA BOX, GLASS (ja you get my point). Sluta bryr er så jävla mycket, det tar bara på energin som man kan använda till annat. Även fast vi äter så magen putar och vi behöver knäppa upp knappen i jeansen, så känner vi oss snygga ändå. För vi lever, och vi "fodrar" själen. Dessutom kvittar det om man väger dom där kilorna extra, trivs man med sig själv så vem fan bryr sig? Andra tjejer borde bara sluta bry sig så jävla mycket. Man tröttnar!

Det var väl typ allt antar jag, känns konstigt att blogga med tanke på att jag inte gör det så jävla ofta. Men känns bra ändå, jävligt bra.

OChd et är inte lönt att jag säger att jag ska bättra mig med bloggandet, för jag bloggar när jag får idéer och när jag orkar, och det händer inte allt för ofta kan jag säga .. haha =)

Over and out

Erika

Överallt hör man folk som har blivit dumpade. Det är sajter, facebook: "Berta är nu singel", rykten, överallt hör man bara krossade hjärtan. Och det är jävligt hemskt, det känns som om någon sliter ut ena halvan av en och att det försvinner bort och minnena som finns kvar drömmer man om, man tänker på dom, man hör grejer om människan, att han eller hon har hittat en ny och att "ja han bryr sig säkert inte ett skit om en" intalar man sig själv, man mår SKIT. rent ut sagt. Man påminns HELA jävla tiden om den personen och det enda man vill är att skrika, eller gråta, eller skära ut hjärtat på en själv och det SISTA man vill är att höra den personens namn nämnas i ens närhet, man blir förbannad. Man vill slå ihjäl den personen som gjort en så jävla mycket ont. Särskilt om ens ex får för sig att trappa ner till lågstadienivå och snacka skit om den direkt efter uppbrottet och aaldrig vilja prata med en igen. 
Det jag vill få ut med detta är: jag vet hur det känns.

Jag vill ha en kompis som är som mig själv, och det där vet jag om lät jävligt egotrippat men vet ni vad? När mina vänner har blivit dumpade och står där och mår så jävla dåligt så har jag inte varit den vännen som sagt "Men älskling, prata med honom! allt kommer bli bra!!" utan jag har varit den som stått och sagt: SKIT I HONOM! IGNORERA HONOM! Han kommer tillbaks förr eller senare om han vill, Han kan omöjligt ha glömt dig men skit i honom och lev ditt jävla liv!!

Många av mina vänner har sagt det till mig med, men kunde man inte placerat sig själv och att den stått där och sagt " Erika, allt kommer bli bra." För jag kan vara tuff till ytan, men ändå ligger jag och bölar och tycker jävligt synd om mig själv om en kille dumpar mig. Och det är just det jag tänkte snacka om, hur du kommer över honom/henne, hur du dumpar honom tillbaks.

För vet ni vad? Hur jävla ledsna ni än är, visa det för era nära men visa det för fan inte för honom, för då kommer han gotta sig pga det och säga till sina vänner "Haha, vet ni vad .."

Tro mig, vi tjejer gör så, ni grabbar gör det med! Om ni förstås inte faktiskt är mogna och hanterar det på ett annat sätt, men man är oftast inte mogen efter att man har gjort slut, för att för båda har något försvunnit och det kan inte ersättas sådär på studs, det är fan omöjligt.
I alla fall, för mig. jag kan fortfarande sakna mina ex, jag kan fortfarande tänka ÅH tänk att jag kommer ihåg det. Men den enda gången ni ska tänka så, det är med ex ni faktiskt mår bra av att tänka på . Vissa ex gör en fortfarande förbannad och dom ska man undangömma så långt bak det bara går och ta fram dom när man känner sig redo. När man har en ny underbar pojkvän och man har glömt allt det förflutna.
För även fast man tänker: Jag kommer aldrig bli kär igen, så blir man det. Det blir man alltid, man kommer hitta den där fantastiska pojken som får ens hjärta att smälta och knäna bli till spaghetti. det gör man.
Det jag tänkte komma till är hur jag tog mig igenom skiten. ÄLTA, älta med dina vänner tills du känner det är nock, uppskatta det du har, unna dig själv grejer och känn dig så JÄVLA snygg så att han kan sitta där med sitt fula jag och se ledsen ut, jämför dig ALDRIG med någon han har, för du är bäst på ditt sätt och vem fan bryr sig egentligen om han och hans nya? Han är ju bara so last year eller hur? och ja framförallt: RAGGA! Ragga på varenda snygg kille du ser och få bekräftelse, du är bäst så är det! Och ja där kom lite av det jag tänkte säga innan, Spana in nya killar. Det känner jag att jag är expert på, jag hittar fan nya snyggingar varje dag! Och en sak: håll dig undan för kärleksballader/kärleksfilmer, det gör en bara ledsen. Håll dig till Johan glans! Och en sak till om killar,  det som även är ett plus i kanten är ju om du har någon som kan hoppa in och vara en liten flirt då och då, som du kan smsa någon gång och få det där smset "Tjena sötnos, det är bra, själv?". Det tycker jag ha hjälpt mig sjukt mycket, att ha någon som faktiskt tycker man är sjukt snygg och jävligt sexig. (ursäkta ordvalet haha). Men framförallt, tro på dig själv. Jag vet inte hur många gånger jag och mina girlies suttit där och verkligen känt på det där som kallas "Girls just wanna have fun" och "GIRLPOWER".
Det är underbart. 

Så kärleksfilmer har blivit en av mina favoriter nu. Jag älskar kärleksfilmer, och det är ett tecken på att jag klarade mig igenom skiten. Kärleksfilmer får en numera att längta efter den riktigt stora kärleken. Och det känns FUCKING underbart! (längesen man använde fucking faktiskt.)

Så även om du sitter där och tänker på frågan på livet, och den andra frågan som etsar sig fast och undrar va fan blev det såhär för? Varför är allting inte som förut? Varför får jag inte ut det jag ville få ut? " Det finns så många frågor som man inte kan besvara, varför fråga då?" Livet är en jävla gåta som inte går att lösa.
Det blir för mycket prat och för lite action, sluta ställ frågor, ge dig dina egna svar istället. Jag ser mig idag men inte samma som förut, men det är bra. Jag älskar att ha blivit förändrad.

SUCK ON THAT BITCH!

Pappa och mamma berättade att de varit iväg och idag och sett en tröja som de hade tänkt och köpa till mig. Vet ni vad det stod på den?
Pappa betalar.

KUUUUL! hahaha

Man kämpar så in i helvete för att vara så jävla känslokall och ändå när man blir så fruktansvärt äckligt lack på livet och kutar fram och tillbaka tills ansträngningen gör att man måste spy, då kommer gråten och det enda man kan göra är att sätta sig och kämpa för att gråten ska försvinna.

Men ibland går det inte.

Ibland frågar man sig bara vilket jävla misstag man gjorde.

Och hur i helvete man kan vara så jävla svag som jag är just nu.

Jag vill bara slå ihjäl dig

Kom igen Erika, kom igen.

det som inte dödar dig gör dig bara starkare.