Nathalie fick mig och skriva detta inlägget, Varsegod. Nu har jag blottat mig själv.

Nu har jag exakt 20 minuter på mig att skriva detta inlägget.
Vi får hoppas att Erika-som-gillar-att-skriva-långa-inlägg hinner skriva detta på den tiden.
Iallafall, jag klickade in mig (eller vad det heter) på nadalian.blogg.se och läste ett av hennes inlägg där.
Och efter att jag läst det inlägget fick jag en enormt stor klump i magen och jag satte igång "Ännu doftar kärlek" vilket egentligen gör en mer ledsen, men det var det jag gjorde iallafall.
Man känner igen sig så jävla bra i det inlägget. Hur det känns att bli dumpad osv. Och nej, jag har inte blivit dumpad. Jag dumpade. Och visst det kändes väl helt okej efteråt. Det var inte förrän ett tag efter man kom ihåg vad man hade, grät flera veckor i sträck varje gång man skulle gå och lägga sig. TRE JÄVLA DAGAR, grät jag dag och natt, i skolan, hela tiden. För det någon som betydde så jävla mycket sa till mig. Jag var helt jävla knäckt. Och det var som Nathalie sa, det är då man uppskattar dem och inser hur JÄVLA mycket sina vänner betyder, för jag älskar er allihopa. Först vet ni, så vågar jag egentligen inte skriva detta. Men sen när jag tänkte att Nathalie våga, och man är ju dum om man inte fattar vem det handlar om, då vågar fan jag också.

För jag vet hur Nathalie kände, jag kände mig dumpad även om jag inte blev det. På ett sätt blev jag kanske det med tanke på att jag faktiskt sa att "jag älskar dig". och fick tillbaka " du är äcklig, jag ångrar allt, fattar inte hur jag kunde vara tillsammans med dig". och ja, jag blir asledsen bara jag tänker på vad han sa igen. Men ja, han kanske menade det, kanske inte. Men trots det, så kan jag fortfarande tänka " FAN, jag kommer alltid älska dig, jag kommer alltid finnas här". För även om man gjort slut, så behöver man inte behandla varandra som ovänner. Varför i helvete skulle jag va sur över att du tog en annan? Jag finns väl här som vän ändå. Även om man kan bli svartsjuk, det är fan normalt. Men ja. Och jag hittade också en annan efteråt, trodde jag va kär., va nog det ett tag, men det blev inte bra. Vi slutade upp som vänner iallafall och jag är glad att vi inte behövde vara ovänner bara för att man gjorde slut.

Nu ska jag inte dra ut på detta, men ja. Jag hatar imorgon just för att det är den 6/7. Det skulle varit två år.

Nej nu pallar jag inte mer, nu har jag verkligen vänt ut och in på mig själv och avslöjat precis hur jag mår och hur det är. men det skiter jag i. jag skäms inte över att jag vågar erkänna att jag alltid kommer finnas här. alltid.

Jag älskar er, mina underbara jävla vänner. För att ni alltid finns här när jag är cpledsen och känns som allt är skit. Och jag älskar live,t just för att jag tänker leva ut det på riktigt. Trots hur jävla äckligt ledsen man är, och hur jävla dåligt man mår. så ja, det går bra nu.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0