Tack.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Eller jo, egentligen vet jag ju det.
men jag vet inte hur jag ska få fram det.
Nu.
Dagen efter.
Känns allt så hopplöst.
jag är förvirrad, tvekar. på att det jag har gjort är rätt.
en del av mig känner att ja erika, du har gjort rätt. medans den andra halvan består av endast frågetecken.
jag är så jävla rädd för det som väntar mig.
den så stora och enorma friheten.
och jag som är så van vid den, eller har varit. jag som älskade den.
ändå skrämmer den mig.
ändå skrämmer den mig att jag inte kommer att klara av den.
att jag kommer vilja komma tillbaka, men att du inte kommer att finnas kvar.
men jag ska ge mig fan på att klara det här, trots att det känns nytt och främmande för mig nu, så ska jag klara det.
men snälla, bara du stannar kvar allmänt.
Som någon som jag litar på till 100 % och kan träffa när som helst och ha så jävla roligt med.
Kan inte det inträffa, kan inte jag leva såhär.
För du kommer alltid, alltid, alltid betyda så in i helvetes mycket för mig, och jag kommer alltid komma ihåg det bra vi hade. Bara tanken på det får mig att bli så enormt lycklig.
Och jag kommer alltid finnas här för dig, ge dig råd, stöd, kärlek och vänskap. För det är det du är nu, ett underbart minne och min bästa vän.
Fan vad jag har lust att börja lipa som en barnunge nu.
Jag är så jävla rädd att det jag har gjort är fel.
Vi som hade det så bra, utan diverse grejer som fick detta att sluta.
Nej nu gråter jag.
Vad fan ska jag göra ?
Förlåt för att jag inte gav dig den sista chansen, som kanske skulle förändrat allt.
Men jag tror att detta är rätt.
Samtidigt som jag tvekar.
Du kommer alltid finnas här.
Tack för de här tre månaderna, tre veckorna och fem dagarna.
Victor <3
Eller jo, egentligen vet jag ju det.
men jag vet inte hur jag ska få fram det.
Nu.
Dagen efter.
Känns allt så hopplöst.
jag är förvirrad, tvekar. på att det jag har gjort är rätt.
en del av mig känner att ja erika, du har gjort rätt. medans den andra halvan består av endast frågetecken.
jag är så jävla rädd för det som väntar mig.
den så stora och enorma friheten.
och jag som är så van vid den, eller har varit. jag som älskade den.
ändå skrämmer den mig.
ändå skrämmer den mig att jag inte kommer att klara av den.
att jag kommer vilja komma tillbaka, men att du inte kommer att finnas kvar.
men jag ska ge mig fan på att klara det här, trots att det känns nytt och främmande för mig nu, så ska jag klara det.
men snälla, bara du stannar kvar allmänt.
Som någon som jag litar på till 100 % och kan träffa när som helst och ha så jävla roligt med.
Kan inte det inträffa, kan inte jag leva såhär.
För du kommer alltid, alltid, alltid betyda så in i helvetes mycket för mig, och jag kommer alltid komma ihåg det bra vi hade. Bara tanken på det får mig att bli så enormt lycklig.
Och jag kommer alltid finnas här för dig, ge dig råd, stöd, kärlek och vänskap. För det är det du är nu, ett underbart minne och min bästa vän.
Fan vad jag har lust att börja lipa som en barnunge nu.
Jag är så jävla rädd att det jag har gjort är fel.
Vi som hade det så bra, utan diverse grejer som fick detta att sluta.
Nej nu gråter jag.
Vad fan ska jag göra ?
Förlåt för att jag inte gav dig den sista chansen, som kanske skulle förändrat allt.
Men jag tror att detta är rätt.
Samtidigt som jag tvekar.
Du kommer alltid finnas här.
Tack för de här tre månaderna, tre veckorna och fem dagarna.
Victor <3
Kommentarer
Trackback
