Frihet, lycka, Äventyr, Kärlek, Passion
Det är så många bestämda lagar om hur det ska vara här i livet. Att du ska få en bra och ordentlig grundutbildning, sedan ska du välja gymnasielinje, du ska få utbilda dig ännu mer om något du är intresserad av, sedan efter det ska du gå yttligare en utbildning så att du blir något bra som du får bra betalt för och kan "göra vad du vill". Ni som går byggprogrammet, går den utbildningen sen är ni i princip färdigutbildade och får börja jobba direkt (om ni inte vill vidareutbilda er vill säga), vi på samhäll ekonomi går ju faktiskt här för att "lära oss lite mer om företag osv, ekonomi, kunna ha en bred utbildning så att vi ska kunna bli i princip vad som helst". Dom på natur likadant, dom förväntas oftast bli något stort som läkare, veterinär, pilot och så vidare. Innan var min dröm lite det där, bli något bra och få bra betalt, bli någon att se upp till. Folk säger till mig "Jaså du går samhäll ekonomi, då ska du väl gå kanske den utbildningen och bli det och det och det".
fan alltså, jag är trött på det där. Jag ägnar halva mitt liv åt UTBILDNING? Visst utbildning är otroligt bra och allt det här, men borde man inte leva också? Och då menar jag inte leva såsom jag redan gör: festa, umgås med underbara vänner, unna mig själv och så vidare, utan jag menar verkligen leva.
Folk är rädda för framtiden, folk säger att "jag vill utomlands, se världen!" men egentligen kommer dom stanna i Sverige, få en bra utbildning, bli något tråkigt jobb som dom ska jobba med livet ut, och säga att "men jag hade bra lön så jag kunde oftast resa utomlands". Jag blir så jävla rädd att jag själv ska bli en sådan person. För det vill jag inte.
Jag vill leva på riktigt, jag vill få ut något av mitt liv. Det finns så himla mycket jag vill göra. Jag vill bara packa en väska efter studenten och åka iväg till något drastiskt såsom att jobba på en ranch i Australien i 1 år, åka till Mallorca och vara där en hel sommar och utbilda mig till bartender, inte för att jag vill bli bartender, utan för att det hade varit en kul erfarenhet, åka till något tropiskt land där jag kanske bestämmer mig för att utforska grottor, havet eller vad fan som helst. Allt här hemma bleknar i jämförelse med vad som finns där ute. Jag vill ine vara feg och sitta här hemma om 20 år och inte ha gjort allt det jag ville. för att jag inte vågat, för jag är rädd för det nya och att jag kommer vara alldeles själv där ute, utan någon alls, inte känna någon alls, tusentals mil hemifrån. Jag menar, hur långt bort ligger inte Australien i jämfört med Sverige?
men jag känner att det är det värt. Jag kommer känna mig så otroligt vilsen men samtidigt faktiskt känna att här hör jag hemma, jag vill inte leva ett tråkigt liv. Jag lever hellre luspank och gör något jag älskar än att sitta i en tråkig jävla kostym och sitta och trycka på ett jävla tangentbord, vad fan är det för liv?
Redan nu har jag börjat tänka att "bra utbildning efter gymnasiet, man skaffar familj, gulligull, vi skaffar hus gulligull, skaffar barn gulligull och en golden", det har alltid varit sån jävla hets med att man ska hitta en man och sedan skaffa barn, utan det är man inget? eller?. Kärlek behöver man, men man behöver inte alltid ha så jävla bråttom. Lev och se vad som händer. Jag tycker inte att det har sån stor betydelse längre, inte alls. Att jag mår bra och att jag lever ut mitt liv på riktigt är huvudsaken.
Jag vill ha äventyr, kärlek, passion, känsla av fara, lycka, frihet - och jag får inte det genom att inte tänja på gränserna. Det känns som om jag vet lite mer vad jag vill göra efter gymnasiet nu.
Jag vill leva.
