erikajohannas.blogg.se

I det här inlägget.
Kommer jag vilja ha sagt så otroligt mycket. och inte bara något jag ska säga, utan något ni ska ta åt er. eller inte ni direkt, mest dig.
Och ni som läser detta, och ni som känner att ni tar åt er, att ni har sagt något om mig till honom, något jag tydligen gjort eller ha velat, så kan jag inte säga något alls egentligen. jag är bara så jävla besviken på er, att ni nästan, eller.. jag kanske ska säga. kanske har, krossat något som inte går att helas igen, eller om du inte vill att det ska helas igen.
Allt ligger i dina händer, det gör det. men jag vill bara beskriva hur gärna jag vill detta.
Jag har nog aldrig velat något mer i hela mitt liv.
Och jag har aldrig varit säkrare på något annat heller.
Och ni som upptäckt tjusningen med att förstöra för andra.
Jag kan inte säga med ord hur mycket jag hatar er.
men nog om hat.
för det här inlägget hamnar så långt bort i från det man kan komma.

och det är nog tillägnat till alla. för att dom ska veta hur jag känner.
men mest är det tillägnat till Victor.

Jag tänker börja med att berätta en liten historia.
Det började under nån gång i maj tror jag. eller, det har väl varat rätt länge men inte blossat upp förräns just då.  Egentligen kan jag väl inte ge någon direkt orsak, det blev bara så stort, så underbart, så obeskrivligt fantastiskt. Men det slutade innan det ens hade börjat. För att någon sa att jag ville ha någon annan.
jag fick inte veta det. hela tiden har jag gått omkring och trott att du bara fick mindre känslor för mig. men så låg det ju inte till alls. och här har jag gått omkring med en vän som det enda den har gjort är att ha spridit lögner om mig.
men vad hon sa, stämde inte det in alls. kom fan så långt ibort sanningen det kan komma. för det fanns bara du för mig, och du får tro vad du vill. men det är faktiskt så det låg till, och ligger till.
men ändå, blev dte inte vi innan sommaren, mängd olika orsaker kanske, men ändå fanns synen, som jag kan inte glömma. bilden då känslorna verkligen blossade upp på riktigt, den kvällen.
egentligen var det inte mer än en puss, trots allt. men det var frivilligt, och det var underbart. sen dess blev ingenting som förut. för det var inte bara kompiskänslor längre.
this time it was bigger.
och en del av sommaren förflöt, och jag gjorde grejer som jag ångrar, och känslor som jag fan borde begripit tidigare att jag hade. och en dag bara bröt jag ihop fullständigt.
jag kan inte sluta tänka på dig.
och jag kunde fan inte det. du fanns i mitt huvud varenda dag, du fick mig att le och tusen fjärilar som flög omkring i magen. en sådan sprattlande, pirrande, varm, obeskrivlig känsla. hela jag ville bara flyga.
Och du fanns kvar, och ju mer vi sågs, desto mer frodade oss.
Den 6/7 hände det.
Jag kan säga utan tvekan : att det var den lyckligaste dagen i hela mitt liv.
trots allt som vi har fått gå igenom, allt som varit så jävla svårt. har vi faktiskt klarat det, och hoppats på förbättring. utan hopp kan ingen överleva,

och det är hoppet som sporrar oss, och gör oss till dem vi är idag.
jag sa att jag bara skulle ge dig en chans till, men jag gav dig inte en chans till, jag gav dig tusen.
För jag kunde inte släppa dig ifrån mig.
Ändå.
Blev det en paus.
Ändå.
Gjorde jag något oförglömligt.
"She put him out like the burnin' end of a midnight cigarette.
She broke his heart .
He spent he's hole life tryin' to forget "
Hela livet, är trots allt svårt att säga. men det är nog i närheten.
Det kommer inte ut från ens huvud. Det borrar sig fast och vägrar att försvinna och man vill skrika så ont det gör inombords.
Du anar inte hur mycket jag anklagar mig själv.
Jag gråter mig till sömns varenda jävla dag. Oron och rädslan över att mista dig.
Jag har funderat så många gånger på att bara ta en kniv och sakta se hur det skär igenom skinnet, så lätt och så graciöst nästan, och hur det röda så lätt kommer upp.
Precis som om man gör så för att man tror att det onda ska komma ut.
Men dte gör ju inte det. Tårarna rinner så man tror att det tillslut inte ska finnas mer, att man aldrig kan gråta igen, men ändå kommer det. ändå kommer det och rinner sakta nerför kindorna och man slår i väggen, sparkar och slår och hoppas på att det är fan en dröm. att man kan skruva tillbaka tiden och bara ångra allt skit man har gjort, och sen att allt ska vara precis som förut.
men det är inte precis som förut, det som har hänt har hänt och hur mycket man än ångrar sig sitter man kvar i skiten och kämpar för att ta sig upp men man kommer bara längre ner i det, som om någon tagit tag i ens ben och drar en ner i avgrunden.
jag har sagt så många gånger, jag vill dö. och jag hade nog velat det på allvar, om det inte vore för att du inte försvunnit än. jag säger till så jävla många, eller. jag har sagt innan, att jag klarar mig, jag är jag och jag kommer aldrig försvinna.
men denna gången är jag inte så stark. denna gången är jag inte så jävla säker på att det finns ett jag utan dig.
jag är en ynkligt, jävla, fegt kräk som är beroende av någon, starkare än något annat.
Ni säger att det är bäst att du skiter i det erika, lämna det bakom dig. men fan jag kan ju inte det. och jag har bestämt mig, inte en käft, inte en jävla människa i hela jävla världen, ska kunna säga något jag ska göra, eller vad jag ha velat, eller vad jag vill. till honom, till mig. till andra. För jag vet själv hur det ligger till, och sen kan ni snacka så mycket ni vill. och han får tro på vem han vill, men jag tänker stå fast för det jag har sagt, och det är att jag hör hemma hos dig.
Det jag gjorde var så jävla fel, och jag ångrar allt, det var svineri. det var fittigt, och det finns inte ord för hur dålig jag är. och det är det som får mig att sjunka ner till botten. det jag gjorde, och det jag går miste om.
Det är som man säger.
Man inser inte vad man har förrän man inte har det längre.
Ochd et känns verkligen som om klor har gripit tag i mig och sliter och drar i mig och hela jag slits itu, på mitten, för jag klarar inte av denna situationen.
anledningen att jag gjorde det var väl enkel, jag var ledsen, jag var sårad på allt som hade hänt mellan oss, och så kom den idioten där och jag tänkte tillbaks på då jag var liten och blev förblindad. men hela situationen kändes fel, jag ville inte, jag gjorde det trots allt inte, och jag kände bara vilket jävla svin, vilken jävla svinig grej det här är. det här är inte alls vad jag vill och jag har aldrig velat det heller, men jag var sårad och försökte bedöva det med alkohol. sk :
She finally drank her pain away a little at a time.
But she never could get drunk enough, to get him off her mind.
Och sen blev det ett helvete.
Hela jag blev mindre och mindre och allt det onda tog tag i varenda liten bit av min kropp, och jag ville bli hatad, jag ville bli hatad och hatad utav alla så att jag försvann. jag fanns inte mer. för det kanske var bäst så.
nu då jag ser alla dagligen gå omkring och le, känner det bara så skit, för jag kan inte le utan dig.
nu fortsätter vi på 6/7. men vi har inte gått vidare på det som hänt än, och jag ber dagligen att du inte ska släppa mig. att jag fortfarande ska vara den enda, men jag tvekar på det så jävla ofta, och jag slits itu fortfarande, frågan är om jag någonsin kommer bli hel igen.
men jag vill ändå berätta, hur mycket du finns där, och alltid kommer att göra.
att jag aldrig kommer att älska någon annan lika mycket som dig.
det går inte.
det kommer aldrig gå.
för du har tagit mitt hjärta på alla sätt man kan, och det är nog inte många som kan göra det bara sådär, utan vidare.
I still feel your breath on my skin.
I hear your voice.
Deep within.
The sound of my lover.
I'm feeling so strong.
To you i will always belong.
Because I know it's true, my every road leads to you.
Cause you are the one.
I can't stand the distance.
i can't dream alone.
I can't wait to see you.
Cause I'm on my way home.
I hear the wind, call your name.
The sound that leads me home again.
It sparks like a fire, a flame that still burns.
To you I will always belong.
Föralltid.
Igår fick jag nog det bästa minnet jag någonsin varit med om.
Det räckte bara med en doft.
En doft av choklad. bara man tänder en liten gnista på ett ynka ljus så kommer en hel våg av minnen.
" It sparks like a fire, a flame that still burns "
Jag bara log, av bara tanken.
Du sa att du skulle ändra dig.
Nu är det min tur att ändra mig.
Och jag ska bevisa att du inte behöver ångra dig.
Och jag hoppas innerligt att du aldrig kommer att göra det.
Och att "jag älskar dig", alltid kommer att vara sant.
För för mig är det så.
Det brinner i mig av längtan, av dig. hela tiden.
Det är precis som den känslan som alla nyförälskade har, bara det. att för mig tar det aldrig slut.
I flera år har jag varit så jävla svartsjuk på folk som har ett enormt långt förhållande och älskar varandra blodigt, och jag bara kollar på och har tänkt " jag kommer aldrig få vara med om det ". Men nu har jag det, kanske inte förhållande i flera år. men 2 månader var mer än tillräckligt för att jag skulle falla för dig och göra allt du ber mig om. Och det är kanske inte förräns nu, jag verkligen insett, att det är dig jag vill spendera allt framöver med.
Jag avgudar
Jag saknar
Jag minns
och framförallt jag älskar.
Dig.
Och det finns inget som kan ändra på det.
Livet går ut på så mycket, och folk är sig själva utan vidare, naturligt.
Men jag är inte mig själv utan dig.
Jag är inte jag, utan dig.
Ni tror att ni kan klara er utan det mesta.
Men då har ni nog inte en sån känsla som jag har.
Den har etsat sig fast och kommer aldrig släppa.
Och jag vill hoppa från taket och bara flyga, och att den enorma lyckan och kärleken jag känner ska hålla mig uppe i luften. Så att jag alltid kommer att flyga.
Eller, det är kanske inte riktigt jag som flyger, fast det känns så. Det är hjärtat.
Det är hjärtat som bara bubblar av kärleken. Det är som man sprängs, man sprängs av det som fyller en innuti.
Så många känslor på en och samma gång.
Eller så är det inte så många känslor, det är en, endast. och det är kärleken.
Jag ska ändra på mig.
Jag ångrar det jag gjorde.
Och jag älskar dig och är villig att kämpa för att det ska bli något bra.
Det är nog det enda jag kan säga
Sen är det du som får välja, med eller utan mig.
Bara tanken att få vara utan dig sätts som en klump i magen och vill få mig att spy. Åh vad jag älskar dig.
Jag är så in i helvetes kär den här gången.
Och med det får jag väl avsluta det här inlägget.
Folk är väl trötta i ögonen.
Men jag ler, och har en klump i magen om vartannat.
Men det är detta jag vill.
Och man vill bara skratta, faktiskt. för jag har fan aldrig varit säkrare på något annat i hela mitt liv.
För den här gången är det starkare.

I will love you till I die.