Verkligheten är i kapp oss.
Dem senaste två dagarna har förändrat mitt sätt att se på mig själv.
Jag har insett att den senaste månaden har jag varit någon helt annan än mig själv.
Jag har låtit mig själv sova, spillas bort, varit borta.
Den glada, positiva Erika som skiter i allt som är dåligt och verkligen lever var minut. Vad fan har hon tagit vägen ?
Ersätts av den i stort sett gråtande, deprimerande Erika som försvinner i ett stort mörker och som ägs av en enda person. regler och gränser som sätter livet i betydligt mindre värde än förut.
I två dagar har jag bara tänkt på detta och insett att fan heller.
Jag är jag, och passar inte det för dig, passar inte den Erika som du tyckte om från första början dig, så får du helt enkelt ta och hitta någon som stämmer in på dina perfekta drömmar.
Drömmar är inte verklighet bara så du vet. Du kan inte ändr apå något, du kan inte ändra på en människa, på nån, och du kan framför allt inte ändra på mig.
Tusen gånger har jag försökt att få dig att förstå, att du kan inte fortsätta såhär.
Smutskasta mig, känna mig dålig, mindre värd än andra, aldrig berätta om hur du känner, låta din ilska gå ut över mig, påst att du inte ljuger när du faktiskt gör det. att hålla grejer hemliga som verkligen borde komma fram är att ljuga, vare sig du vill inse det eller ej.
Jag tänker inte ta upp vad du ljög om igen, för då gör jag samma sak som du har gjort i 2 månader, ta upp samma grej om och om igen, inte kunna släppa det fast man inte kan säga mer, utan älta det om och om igen och aldrig kunna svälja det. Du har sagt det, att du har svalt det/spottat ut det. men hur ska jag kunna veta att du verkligen har det då du säger det om och om igen ?
Jag säger att detta är sista chansen, men jag ger dig inte en sista chans, jag ger dig miljontals. För att du betyder något.
Men du verkar inte lyssna. Du har sagt tusen gånger att du gör.
Men det är ju tydligen omöjligt för dig eller så är du både blind och döv, för du ser tydligen inte vad som håller på att ske, du ser inte hur dåligt du mår utan du ser bara dig själv, du hör inte mina skrik och rop efter hjälp, du hör inte att du kan inte ta mig för givet, nästa gång kommer jag verkligen inte finnas där. Du ser inte, du hör inte.
Förlåt, men du är faktiskt egoistisk.
Jag vill inte säga en massa dåliga saker om dig, men du gör mig så fuckat ledsen alltid. Och du fattar ju aldrig.
vad ska jag göra ? skrika åt dig ? hjälper det då ?
Hjälper det då ?
Fly inte från verkligheten.
Vi trodde det skulle vänta, men vi kan inte gå omkring och drömma att allting ska bli bra och att d ska vara lyckligt i alla sina dagar, verkligheten är i kapp oss.
Frågan är vad verkligheten gör med oss nu.
Jag har insett att den senaste månaden har jag varit någon helt annan än mig själv.
Jag har låtit mig själv sova, spillas bort, varit borta.
Den glada, positiva Erika som skiter i allt som är dåligt och verkligen lever var minut. Vad fan har hon tagit vägen ?
Ersätts av den i stort sett gråtande, deprimerande Erika som försvinner i ett stort mörker och som ägs av en enda person. regler och gränser som sätter livet i betydligt mindre värde än förut.
I två dagar har jag bara tänkt på detta och insett att fan heller.
Jag är jag, och passar inte det för dig, passar inte den Erika som du tyckte om från första början dig, så får du helt enkelt ta och hitta någon som stämmer in på dina perfekta drömmar.
Drömmar är inte verklighet bara så du vet. Du kan inte ändr apå något, du kan inte ändra på en människa, på nån, och du kan framför allt inte ändra på mig.
Tusen gånger har jag försökt att få dig att förstå, att du kan inte fortsätta såhär.
Smutskasta mig, känna mig dålig, mindre värd än andra, aldrig berätta om hur du känner, låta din ilska gå ut över mig, påst att du inte ljuger när du faktiskt gör det. att hålla grejer hemliga som verkligen borde komma fram är att ljuga, vare sig du vill inse det eller ej.
Jag tänker inte ta upp vad du ljög om igen, för då gör jag samma sak som du har gjort i 2 månader, ta upp samma grej om och om igen, inte kunna släppa det fast man inte kan säga mer, utan älta det om och om igen och aldrig kunna svälja det. Du har sagt det, att du har svalt det/spottat ut det. men hur ska jag kunna veta att du verkligen har det då du säger det om och om igen ?
Jag säger att detta är sista chansen, men jag ger dig inte en sista chans, jag ger dig miljontals. För att du betyder något.
Men du verkar inte lyssna. Du har sagt tusen gånger att du gör.
Men det är ju tydligen omöjligt för dig eller så är du både blind och döv, för du ser tydligen inte vad som håller på att ske, du ser inte hur dåligt du mår utan du ser bara dig själv, du hör inte mina skrik och rop efter hjälp, du hör inte att du kan inte ta mig för givet, nästa gång kommer jag verkligen inte finnas där. Du ser inte, du hör inte.
Förlåt, men du är faktiskt egoistisk.
Jag vill inte säga en massa dåliga saker om dig, men du gör mig så fuckat ledsen alltid. Och du fattar ju aldrig.
vad ska jag göra ? skrika åt dig ? hjälper det då ?
Hjälper det då ?
Fly inte från verkligheten.
Vi trodde det skulle vänta, men vi kan inte gå omkring och drömma att allting ska bli bra och att d ska vara lyckligt i alla sina dagar, verkligheten är i kapp oss.
Frågan är vad verkligheten gör med oss nu.
Kommentarer
Trackback
